Det är inte lika mycket sorg som saknad. Egentligen är jag inte så ledsen. Vi vet alla att det var det bästa som kunde hända, att det var vad du ville. Och vad är egentligen meningen med att tvinga någon som bara finns och har ont att stanna kvar? Men det var endå otäckt att se dig ligga där på sjukhussängen, med slangar och maskiner överallt. Det blev så extremt verkligt samtidigt som allt var så otroligt overkligt. Du har ju varit sjuk och åkt in och ut på sjukhus och sjukhem i tio år nu, men du har endå alltid funnits där. Även om det i perioder knappt funnits något kvar att hälsa på. Men du är en kämpe, och du höll dig kvar så länge du orkar, för alla andras skull istället för din egen. Det är mer än man kan begära av någon människa. Mycket mer.
Men igår stängdes maskinerna av, dom som höll dig vid liv ett sista dygn. Klockan 20.00. Och jag är så glad att jag hann åka in och säga hej då innan. Och vi tror och hoppas att du vet att vi var där, att vi saknar dig och aldrig kommer glömma dig.
Jag hoppas du får frid nu, och att du inte oroar dig för oss. Vi klarar oss och vi är inte ledsna, vi vet att det inte är vad du vill, även om saknade är enormt stor. Men vi håller kvar vid dom glada minnerna.

Så för en sista gång:
Aj, aj, kapten!

Vila I Frid
Hans Ericsson
25 november 1927 - 19 maj 2009