Unaccompanied?
Lat-lördag igad. Jag gillar lördagar. Det är bra dagar :P Man kan "vila upp sig" och så kan man orka göra en massa på söndagen så har man endå haft en bra helg.
Har pluggat lite matte idag i alla fall. Har ju inte räknat på aslänge i skolan, så får göra det nu istället. Men sen kom jag på att jag har ju hela lovet på mig. Så då gjorde jag nästan inget endå. Usch, har igentligen ingen lust å plugga matte.... Det känndes som en så bra ide just då, under lektionerna. Att bara sitta där och ta det lugnt :P
Såg en film idag. Eller ser på en snarare. Den är inte slut än. Heter Unaccompanied Minors. So far, so good. Det är en komedi om några barn/ungdommar som ska flyga själva men blir fast på en flygplats eftersom att det blir ett snöoväder. Så allt blir sådär typiskt amerikanskt. Med kaos och folk som knappt sett på varandra blir som bästa vänner. Undrar om dom verkligen är så på riktigt. Amerikanarna alltså. Här i Sverige skulle det aldrig kunna hända. Vi är inte särskillt... Typ utåtriktade? Eller alltså, vi går inte riktigt fram till en totalt främmande människa när vi är ute på stan och börjar snacka med den. Det kankse dom inte gör i USA heller i och för sig, men dom gör alltid det på film. Vorre trevligt om dom gjorde det på riktigt också. Vorre trevligt om vi här också gjorde det. Men hur ändrar man på miljoner människors livsstil? Det skulle kräva flera generationer. Evolutionen. Så jag skulle väl aldrig få uppleva det endå.
Har pluggat lite matte idag i alla fall. Har ju inte räknat på aslänge i skolan, så får göra det nu istället. Men sen kom jag på att jag har ju hela lovet på mig. Så då gjorde jag nästan inget endå. Usch, har igentligen ingen lust å plugga matte.... Det känndes som en så bra ide just då, under lektionerna. Att bara sitta där och ta det lugnt :P
Såg en film idag. Eller ser på en snarare. Den är inte slut än. Heter Unaccompanied Minors. So far, so good. Det är en komedi om några barn/ungdommar som ska flyga själva men blir fast på en flygplats eftersom att det blir ett snöoväder. Så allt blir sådär typiskt amerikanskt. Med kaos och folk som knappt sett på varandra blir som bästa vänner. Undrar om dom verkligen är så på riktigt. Amerikanarna alltså. Här i Sverige skulle det aldrig kunna hända. Vi är inte särskillt... Typ utåtriktade? Eller alltså, vi går inte riktigt fram till en totalt främmande människa när vi är ute på stan och börjar snacka med den. Det kankse dom inte gör i USA heller i och för sig, men dom gör alltid det på film. Vorre trevligt om dom gjorde det på riktigt också. Vorre trevligt om vi här också gjorde det. Men hur ändrar man på miljoner människors livsstil? Det skulle kräva flera generationer. Evolutionen. Så jag skulle väl aldrig få uppleva det endå.
Såg en film igår också. Eller såg slutet på en ialla fall. Vet inte riktigt vad den heter men den handlade om 11 september. Mestadels om det planet som aldrig träffade sitt mål. Det som kraschade på en kulle eller något sådant. Hade precis läst en blogg innan, som handlade om bränderna i Kalifornien. Om att människorna som bor där helt plötsligt kan bli tvingade att lämna sina hem. Allt dom äger och har. Och inte vet om dom kommer få se det något mer. Att få tillvaron sliten ifrån en på bara ett par sekunder. Allt det fick mig att tänka. Filmen och bloggen alltså. Vad gör vi egentligen? Mot varandra och mot våran värld? Är det verkligen så här vi vill att den ska se ut? Men krig och naturkatastrofer och annat elände. Om vi skulle lyckas utrota den här planeten, kanske vi lyckas utrota allt liv totalt. Vi kanske är ensamma i unnivärsum endå. Och då är allt förlorat. Även om det finns forskare som tror att bakterier och sånnt skulle kunna överleva och slungas ut i rymden och så skulle livet börja "på nytt". Men det krävs så himmla mycket för att det skulle funka. Och det är bara en teori. Dom där bakterierna kankse inte alls klarar sig. Och då är det kört ialla fall. Och om dom skulle göra det... Oddsen för att det skulle bildas liv är ju nästan lika med noll. Det var det när vårat liv bildades också, så oddsen för att det skulle hända två gånger är ju ännu mindre. Så varför gör vi inget? För vi gör faktist inget. Det krävs något så drastiskt, att det som gjorts hitintills inte ens kommer att kommas ihåg. Vi kan inte fortsätta såhär. Vi lever redan på mer än vad vi har. Och visst, man kan låna pengar. Men förr eller senare kommer allt ikapp. Kronofogden kommer och hittar oss. Och då blir det inte som här hemma i Sverige. Här får man leva på minimibelopp med en avbetalnings plan. Jag tror knappast att en sådan kommer att ges till oss när vi kört slut på den här planeten. Vi måste göra något. Och vi måste göra något nu. Det hjälper inte att tänka att "jag kan endå inte göra tillräckligt för att förändra något." Eller" det spelar endå ingen roll om jag gör något." alla måste göra något, alla måste hjälpa till. Jag har ingen aning om det ens skulle funka teoretiskt, men vi borde sluta se på varandra som olika länder, olika nationalliteter, olika religioner. Vi måste sammarbeta, på ett helt annat sätt än vi gör idag. Vi skulle behöva någon sorts "världsregering" eller så. Nonting som är störren än FN och NATO och allt sånt trams. Och framförallt måste vi kunna axeptera varandra, som individer och som länder. Vi är bara endå en underart av primaterna. Vi måste sluta se oss som högre stående varelser. Det är vi inte.
Och för dom som inte fattade det, rubriken syftar både på filmer och romanen jag just skrev ovanför.
Tur att det i alla fall finns en ljuspunkt i världen. Åtminstonde i min värld!
Bara två dagar kvar!
Då nu
Skriv nått!
Trackback
